Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken.
Häpen ropte jag: kom, sök skygd, ovädret är nära,
Skynda er, kom! Dock utan ett svar förblef ni på stället.
Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten,
Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor,
Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren.
Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap
Stunda väl söderifrån med stingande törnen för mången.»
Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud,
Fäste på tärnan sin blick och qväfde sin smärta och sade:
«Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton;
Stugan är ljus, der leks, der väntas ej blodiga budskap.
Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln
Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret.»
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/20
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
