Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till qvällens
Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren.
Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke
Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder,
Än af en framtids anade qval, blott stundom till stilla
Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
«Slumra», sjöng hon, «o barn, som den gryende blomman i knoppen,
Slumra och känn i din sömn, känn gladt att din moder dig vaggar!
Snart, ack, hvilar hon sjelf, som du, ohunnen af sorgen,
Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej.
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets
Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras;
,
2
