Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Band fördraga, bojor bära;
Han vill flyga
Öfver land och haf.
Frihet måste hjelten vinna,
Lefva än för älskarinna,
Ära, fosterjord!»
Sagdt, och i sin sköna ifver
På ett rosenblad hon skrifver
Till gemålen
Några blyga ord:
»Dyre, låt med rosens anda
Seidis tysta suck sig blanda
Och ditt hjerta nå:
Tjusad af din makt, din ära,
Ville hon en stund begära,
Då för festen
Hon kan tacka få.»
Så hon läste och blickade opp förstulet och talte:
«Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, det första
Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras.
Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert?
