Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Serviens tjusning log ej sedan,
Flydd var hennes blomning redan,
Förr’n i lunden
Första rosen dog.
Nu vid Savas silfverflöde
Gömmer hon sitt tysta öde
I en ensam graf.
En blott kände hennes smärta.
Dyre, derför brast dess hjerta,
Att en yngling
Fördes hit som slaf.
När du jublets toner hörde,
Väckta tankars sorg mig störde
Under festens dag.
Späda äro hjertats vårar,
Derför ser du Seidis tårar,
Dyre Herre,
Derför gråter jag.
O, der nordens bloss sig tända,
Vissnar nu, som hon, kanhända,
En förlåten brud,
