Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Blickar hit mot oss och gråter,
Fordrar stum en älskling åter,
Som försmäktar
Här på segrarns bud.»
Så hon suckar tyst som vinden,
Lutar sakta rosenkinden
Mot hans barm och lyss.
«Seidi,» hörs han kufvad svara,
«Din skall hvarje fånge vara,
Lös dem, ljufva,
En för hvarje kyss.»
Österns himmel purpurrandas,
Friska morgonvindar andas
Öfver Peras strand,
Och på böljans brutna spegel
Skynda gladt, med svällda segel,
Seidis fångar
Till sitt fosterland.
Du, som lyssnat på min lyra,
Sök ej skaldens höga yra
