Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Svigtande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
Innan jag stupade sjelf, när af ryttareflocken den förste
Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej,
Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne Kalmucken,
Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd.
