Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver,
Vild som han var, hvi högg han ej till, hvad hejdade armen?
Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet,
Mensklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde,
Äfven hos honom, kärlekens bud i det klappande hjertat.
Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde Kalmucken
Sörjde för mig, och han spred kring hela fiendtliga hären
Snart ett rykte om mig, och ehvart som fånge jag lände,
Hade jag vänner och firades. Sjelf den stolte Genralen
Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel
Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes.
Men med den ringare delte jag allt. Det bästa beständigt
