Men med förundran talte han så till den vänliga flickan:
«Nu, hur firar ni här julqvällen i skogarna, fröken,
Reser på öfveryrade vägar allena i kölden,
Medan af värma och ljus till ert hem hvar menniska lockas,
Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan,
Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?»
Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan:
«Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön der nere i dalen
Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam?
Der bland granar och snö, i den trånga, föraktade buren,
Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig,
Hvilka behöfva sig korn och glädje, som andra till julen.»
Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af qvällen,
Fyllde den åldriges blick, men han talade rörd i sitt hjerta:
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/5
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9
