Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Dröjde och såg, blott såg, med en tår i det leende ögat.
Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad,
Hög med en krigares skick, fast bärande sårad den venstra
Armen i band, satt der vid sin makas sida Kaptenen.
Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad
Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln
Brusat till slut, och stilla till bön hvart sinne sig samlar.
Knappast blef hon bemärkt af någon, den vänliga flickan,
Der en minut vid dörrn i det stora rummet hon dröjde,
Nu dock skyndade fram Kaptenen och böjde sin friska
Arm kring systren och tryckte en kyss på dess glödande läppar.
Men då man helsat och gladt framkastat ett ord och ett annat,
