Hjerta, en trofast hand på den grånade krigarens skuldra.
«Gamle Pistol, tag mod», så sade han, «hoppet är sviksamt,
Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap
Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva.»
Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen och strök på engång från den skäggiga läppen en darrning,
Se’n vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
«Ärade herre, oss behöfver ej menniskolifvet
Lära hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Ofta vi sett långt förr, än ett qvällsmoln mister sitt skimmer,
Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna;
Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck, som ett under.
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/55
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
