Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/56

60

Satt jag dock mången qväll i den ensliga stugan vid härden,
Såg tallbrasan till glöd förvandlas, och hörde hur stormen
Växte med dån derute och dref snöskurar mot väggen.
Hoppet glädde mig då; han kommer, tänkte jag, åter,
Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden,
Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen.
Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
Kom han, satt han engång, kanhända, som jag i ett skogstjäll
Krumpen och tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap,
Ägde ej någon älskande själ att vexla ett ord med,
Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt,
Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant
Lif väl önskeligt mer, än den fredade hvilan i jorden?
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
Dagen ändå, som tillförne, och jag är öfvad att tåla.»