Väldiga hand och talte med förebrående mildhet:
«Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma,
Menar ni ingen finns, som behöfver er här i den stora,
Lyckliga gården? Blicka dock opp, der ser ni min fader,
Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa,
Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster
Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla.
Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas
Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer,
Lyckligt är allt af annat, och jag gör glädje åt ingen,
Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen
Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter.»
Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle:
«Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lemna
Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten.
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/60
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer