Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/7

11

Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore,
Som i den rikes boning försmås, och han talade åter:
«Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman,
Menniskan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda?
Se, i ert hem hvad brister väl der? Står icke er fader
Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder?
Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården,
Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer?
Täfla ej tjenare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan,
Utan att villiga menniskor skynda att fylla den genast?
Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta
Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder,
Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken.
Är det ej nog, då så litet behöfs till menniskolycka?
Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja!
Ensam finner ni der soldaten. Allena vid muren
Sitter han, jemkar en brand på sin härd och tänker och tiger.