Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor;
Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid;
Ödsligt är allt, ett ord af menniskotunga förspörjs ej.
Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen;
Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker
Ensam, liksom han sjelf, den ströfvande vargen hans boning.
Nalkas han fönstret och ser, hur verlden synes der ute,
Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden,
Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden
Ingen finnes, som bär i sitt hjerta en tanke på honom,
Ingen som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.
Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan,
Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända.»
Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan:
»Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar,
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/8
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12
