Den här sidan har korrekturlästs
§ §
96
Sång 6.
Fram hon ror till Pohja-gården,
Bringar främlingen i stugan.
Mat den hungrige hon bjuder,
Torkar av den genomvåte,
Gnider så hans frusna leder,
Gnider och uppvärmer honom,
Vederkvicker honom åter,
Giver hjälten kraft och sundhet,
Tar till orda nu och frågar,
240. Yttrar själv och säger slutligt:
»Varför grät du, Väinämöinen,
Varför, o Uvantolainen,
Där uppå det öde stället,
Uppå stranden invid havet?»
Gamle, trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Orsak nog jag har att gråta,
Svåra skäl jag har att sörja:
250. Länge jag i havet summit,
Av och an bland vågor plaskat,
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa öppna sträckor.
»Därför all min tid jag gråter,
Sörjer hela livet genom,
Att jag sam från egna länder,
Mig begav från kända trakter
Hit till obekanta dörrar,
Portar dem jag icke känner,
Här vartenda träd mig sårar,
260. Varje barr jag känner stinga,
Bringar främlingen i stugan.
Mat den hungrige hon bjuder,
Torkar av den genomvåte,
Gnider så hans frusna leder,
Gnider och uppvärmer honom,
Vederkvicker honom åter,
Giver hjälten kraft och sundhet,
Tar till orda nu och frågar,
240. Yttrar själv och säger slutligt:
»Varför grät du, Väinämöinen,
Varför, o Uvantolainen,
Där uppå det öde stället,
Uppå stranden invid havet?»
Gamle, trygge Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Orsak nog jag har att gråta,
Svåra skäl jag har att sörja:
250. Länge jag i havet summit,
Av och an bland vågor plaskat,
Uppå dessa vida vatten,
Över dessa öppna sträckor.
»Därför all min tid jag gråter,
Sörjer hela livet genom,
Att jag sam från egna länder,
Mig begav från kända trakter
Hit till obekanta dörrar,
Portar dem jag icke känner,
Här vartenda träd mig sårar,
260. Varje barr jag känner stinga,
