Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/107

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

103


Sång 8.
Jungfrun härvid tog till orda,
Själv hon talade och sade:
 »Då jag gick på blomsterängen,
Sprang på mon bland gyllne blommor,
Ganska sent i går om kvällen,
Medan solen ned sig sänkte,
Sjöng en fågel uti lunden,
Kvittrade en ensam björktrast,
Sjöng om flickors sinnesstämning,
60. Och om unga hustrurs sinne.
 »Jag begynte då att tala,
Sporde av den lilla fågeln:
»Björktrast, du min lilla fågel!
Sjung för mig, att jag må höra,
Säg mig, vem som har det bättre,
Vem som lyckligare lever:
Dottern hemma hos sin fader,
Eller hustrun hos sin make?»
 »Och besked mig gav min björktrast,
70. Kvittrade sitt svar och sade:
Ljus och klar är sommardagen,
Mera klart dock jungfruståndet;
Kallt är järnet uti kölden,
Mera kallt svärdotterståndet.
Så är mön i fadershemmet,
Som ett bär i bördig jordmån;
Så i mannens hem en hustru,
Som en hund uti sin kedja;
Slaven sällan kärlek röner,
80. En svärdotter aldrig nånsin!»