Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/116

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

112


Sång 9.

Andra ord jag väl kan minnas,
Men jag känner icke början,
Minns ej varav järnet föddes,
Ej den usla slaggens upphov.»
 Nu den gamle Väinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
»Järnets ursprung själv jag känner,
Tror mig veta stålets upphov.
Järnets ursprung.
v. 29-266.

 »Äldst är luften ibland mödrar,
30. Vattnet är den äldste brodern,
Yngst bland bröderna är järnet,
Mellerst ibland dem är elden.
 »Ukko, skaparen i höjden,
Jumala i luftens rymder,
Skilde vattnet ifrån luften,
Jordens fasta land från vattnet,
Men ännu var järnet ofött,
Var ej alstrat, växte icke.
 »Ukko, luftens gud och herre,
40. Gnider sina tvenne händer,
Gnuggar dem emot varandra
På det vänstra knäets ända;
Därav föddes trenne jungfrur,
Tre naturens sköna döttrar:
Dessa blevo rostens mödrar,
Järnets, med den blåa munnen.
 »Jungfrurna framgingo smidigt,
Trädde ut uppå en molnkant,
Stego fram med bröst som svällde,
50. Med bröstvårtor, vilka värkte;