Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

113


Sång 9.
Ner till jord sin mjölk de göto,
Tömde ut de fyllda brösten,
Göto mjölk på kärr och marker
Och uppå de våta böljor.
 »Svart flöt mjölken från den första,
Från den äldsta av de trenne;
Vit den flöt ifrån den andra,
Från den mellersta av mörna;
Röd rann mjölken från den tredje,
60. Från den yngsta bland dem alla.
 »Av den svarta jungfrumjölken
Alstrades det mjuka järnet;
Av den vita mjölk som utgöts,
Därav har man stålet bildat;
Av den röda mjölk som avgick,
Därav ficks det spröda järnet.
 »När en liten tid förlidit,
Önskar järnet sammanträffa
Med sin äldre broder elden,
70. Lära känna eldens låga.
Då blir elden övermodig,
Växer till och blir förfärlig,
Söker att förbränna järnet,
Vill sin yngste bror förtära.
 »Järnet lyckas då sig dölja,
Finner en förborgad tillflykt
Undan eldens vilda händer,
Svalget av den ilskna lägan.
 »Järnet nu sig undandolde,
80. Höll sig gömt och låg förborgat

8 - Kalevala. I.