Den här sidan har korrekturlästs
§ §
116
Sång 9.
Då det hörde elden nämnas,
Hårda ord förnam om elden.
»Sade smeden Ilmarinen:
»Var häröver ej bekymrad!
Elden ej sin frände bränner,
Gör sin släkting ingen skada!
När du nalkas eldens stugor,
Kommer in i lågans boning,
Växer du och bliver vacker,
150. Skjuter upp och blir förträfflig,
Görs till goda svärd åt männer,
Och, för kvinnoband, till tofsar.
»Men alltsedan denna dagen
Järnet vaskades ur kärret,
Sköljdes upp utur det våta,
Hämtades till smedens ässja.
»Smeden bringar det i elden,
Driver det uti sin ässja;
Pustar en gång, pustar tvenne,
160. Pustar även tredje gången.
Järnet flyter som en välling,
Pöser upp, likt slagg, i blåsor,
Likt en vetedeg det rinner,
Likt en blandning utav rågmjöl,
Uti smedens stora låga,
Uti eldens starka hetta.
»Nu det arma järnet ropar:
»O du smed, o Ilmarinen,
Ryck mig utur detta läge,
170. Ur den röda eldens pina!»
Hårda ord förnam om elden.
»Sade smeden Ilmarinen:
»Var häröver ej bekymrad!
Elden ej sin frände bränner,
Gör sin släkting ingen skada!
När du nalkas eldens stugor,
Kommer in i lågans boning,
Växer du och bliver vacker,
150. Skjuter upp och blir förträfflig,
Görs till goda svärd åt männer,
Och, för kvinnoband, till tofsar.
»Men alltsedan denna dagen
Järnet vaskades ur kärret,
Sköljdes upp utur det våta,
Hämtades till smedens ässja.
»Smeden bringar det i elden,
Driver det uti sin ässja;
Pustar en gång, pustar tvenne,
160. Pustar även tredje gången.
Järnet flyter som en välling,
Pöser upp, likt slagg, i blåsor,
Likt en vetedeg det rinner,
Likt en blandning utav rågmjöl,
Uti smedens stora låga,
Uti eldens starka hetta.
»Nu det arma järnet ropar:
»O du smed, o Ilmarinen,
Ryck mig utur detta läge,
170. Ur den röda eldens pina!»
