Den här sidan har korrekturlästs
§ §
132
Sång 10.
Höjde då sin röst och sade,
Yttrade och tog till orda:
»Ulv, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, döda vrånge lappen,
Som har sagt att jag ej mera
Levande skall hemmet skåda,
Ej, så länge tiden varar,
Medan gyllne månen strålar,
Hinna Väinö-hemmets sveder,
30. Uppnå Kalevalas moar!»
Därpå gamle Väinämöinen
Sjöng och övade sin vishet;
Sjöng en gran med blommig krona,
Blommig krona, gyllne grenar;
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde den tvärs genom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Under himlen ut dem bredde.
Sjunger och sin vishet övar,
40. Sjunger månen upp att lysa
Uti granens gyllne krona,
I dess grenar Karlavagnen.
Nu med gny åstad han åker,
Fram emot det gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan nedtryckt mössa,
Över att han Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lovat bort för egen räddning,
50. Till en lösen för sitt huvud,
Yttrade och tog till orda:
»Ulv, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, döda vrånge lappen,
Som har sagt att jag ej mera
Levande skall hemmet skåda,
Ej, så länge tiden varar,
Medan gyllne månen strålar,
Hinna Väinö-hemmets sveder,
30. Uppnå Kalevalas moar!»
Därpå gamle Väinämöinen
Sjöng och övade sin vishet;
Sjöng en gran med blommig krona,
Blommig krona, gyllne grenar;
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde den tvärs genom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Under himlen ut dem bredde.
Sjunger och sin vishet övar,
40. Sjunger månen upp att lysa
Uti granens gyllne krona,
I dess grenar Karlavagnen.
Nu med gny åstad han åker,
Fram emot det gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt huvud,
Med åt sidan nedtryckt mössa,
Över att han Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lovat bort för egen räddning,
50. Till en lösen för sitt huvud,
