Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/139

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

135


Sång 10.
Nejderna där männer dräpas,
Hjältar uti havet dränkas.»
 Därpå gamle Väinämöinen
Själv till orda tog och sade:
Ȁnnu finns ett annat under,
Finns en gran med blomrik krona,
Blomrik krona, gyllne grenar,
Uppå Osmo-åkerns jordvall;
Månen i dess krona lyser,
120. Karlavagnen från dess grenar.»
Sade smeden Ilmarinen:
»Detta ej för sant jag håller,
Förrän själv jag går att se det,
Skådar det med egna ögon.»
 Sade gamle Väinämöinen:
»Om du icke tror uppå det,
Må vi oss bege att skåda
Om det sant är, eller osant.»
 Ut de gingo att beskåda
130. Granen med sin blomsterkrona:
En var gamle Väinämöinen
Och den andre Ilmarinen.
 När de fram till stället kommit
Uppå Osmo-åkerns jordvall,
Smeden tätt invid sig ställde
Att den nya gran beundra,
Från vars grenar Karlavagnen,
Från vars krona månen lyste.
 Därpå gamle Väinämöinen
140. Själv till orda tog och sade: