Den här sidan har korrekturlästs
§ §
138
Sång 10.
Därpå Pohjolas värdinna
Sporde av den komne gästen:
»Har måhända du lärt känna
Och förnummit eller sport om
Den där smeden Ilmarinen,
Den så konsterfarne hamrarn?
Redan länge är han väntad,
Ren i många tider saknad
Här vid Pohjas landamären,
210. Att den nya Sampo smida.»
Det var smeden Ilmarinen,
Själv han yttrade och sade:
»Väl har jag mig lärt att känna
Den där smeden Ilmarinen,
Ty jag själv är Ilmarinen
Den så konsterfarne hamrarn.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Skyndade sig in i stugan,
220. Yttrade och tog till orda:
»Du min egen yngsta dotter,
Du, bland mina barn mig kärast,
Tag nu på dig allt det bästa,
Välj den vitaste av dräkter,
Med de allra skönsta fållar,
Fäst det vackraste vid bröstet,
Kring din hals det prydligaste,
Det mest granna vid din tinning,
Att av rodnad kinden strålar,
230. Att ditt anlets fägring varsnas!
Sporde av den komne gästen:
»Har måhända du lärt känna
Och förnummit eller sport om
Den där smeden Ilmarinen,
Den så konsterfarne hamrarn?
Redan länge är han väntad,
Ren i många tider saknad
Här vid Pohjas landamären,
210. Att den nya Sampo smida.»
Det var smeden Ilmarinen,
Själv han yttrade och sade:
»Väl har jag mig lärt att känna
Den där smeden Ilmarinen,
Ty jag själv är Ilmarinen
Den så konsterfarne hamrarn.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Skyndade sig in i stugan,
220. Yttrade och tog till orda:
»Du min egen yngsta dotter,
Du, bland mina barn mig kärast,
Tag nu på dig allt det bästa,
Välj den vitaste av dräkter,
Med de allra skönsta fållar,
Fäst det vackraste vid bröstet,
Kring din hals det prydligaste,
Det mest granna vid din tinning,
Att av rodnad kinden strålar,
230. Att ditt anlets fägring varsnas!
