Den här sidan har korrekturlästs
§ §
142
Sång 10.
Ned sig böjer för att skåda
Uti smideshärdens botten,
Vad ur elden komma skulle,
Vad som ginge fram ur lågan.
Fram ur elden står en båge,
Tränger sig ett gyllne armborst,
Gyllene, med silverspetsar,
Med ett brokigt skaft av koppar.
Skön är bågen till att skåda,
330. Men den har dock onda vanor:
Fordrar varje dag ett huvud,
Och de bästa dagar tvenne.
Själve smeden Ilmarinen
Gläds häråt ej alltför mycket,
Bryter bågen uti stycken,
Kastar den i elden åter,
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
På den dag, som därpå följde,
340. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten:
Fram en båt ur elden trängde,
Röd en farkost steg ur hettan,
Guldutsirad var dess framstäv,
Tullarna av koppar gjutna.
Skön är båten till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Utan skäl i krig den drager,
350. Ut i örlig utan orsak.
Uti smideshärdens botten,
Vad ur elden komma skulle,
Vad som ginge fram ur lågan.
Fram ur elden står en båge,
Tränger sig ett gyllne armborst,
Gyllene, med silverspetsar,
Med ett brokigt skaft av koppar.
Skön är bågen till att skåda,
330. Men den har dock onda vanor:
Fordrar varje dag ett huvud,
Och de bästa dagar tvenne.
Själve smeden Ilmarinen
Gläds häråt ej alltför mycket,
Bryter bågen uti stycken,
Kastar den i elden åter,
Låter sina trälar pusta,
Svage männen bälgen draga.
På den dag, som därpå följde,
340. Själve smeden Ilmarinen
Ned sig böjde för att skåda
Uti smideshärdens botten:
Fram en båt ur elden trängde,
Röd en farkost steg ur hettan,
Guldutsirad var dess framstäv,
Tullarna av koppar gjutna.
Skön är båten till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Utan skäl i krig den drager,
350. Ut i örlig utan orsak.
