Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

144


Sång 10.

Bill av guld och skaft av koppar,
Och en silverknopp på skaftet.
 Skön är plogen till att skåda,
Men den har dock onda vanor:
Andras åkrar upp den plöjer,
Drager fåror över fälten.
 Det är smeden Ilmarinen,
Ej han gläds åt detta heller,
Plogen bryter han i stycken,
390. Kastar dem uti sin ässja;
Tager vindarna att pusta,
Väderilarna att flåsa.
 Vindarna, de pusta väldigt,
Östan pustar, västan pustar,
Sunnanvinden ännu mera,
Nordan blåser på med styrka;
En dag pusta de, och tvenne,
Pusta inpå tredje dagen;
Lågan ut ur fönstret kastas,
400. Gnistor spraka ut ur dörren,
Dammet upp mot himlen flyger,
Röken tjock till molnen stiger.
 Det var smeden Ilmarinen,
När nu trenne dar förlidit,
Ned han böjde sig att skåda
Uti djupet av sin ässja;
Såg att Sampo nu sig danat,
Att sig granna locket bildat.
 Därpå smeden Ilmarinen,
410. Den evärdelige hamrarn,