Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/151

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

147


Sång 10.
Ifrån Pohjola, det mörka,
Från det skumma Sariola.
 Sade Pohjola-värdinnan:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Varför går du så bedrövad
Med åt sidan lutad mössa?
Längtar du att återvända
Till den forna fosterjorden?»
 Smeden lIlmarinen svarar:
480. »Dit allena står min längtan,
För att dö i egen hembygd,
Att i fosterjorden gömmas!»
 Därpå Pohjolas värdinna
Mat och dryck åt mannen giver,
I en båt hon honom sätter,
I dess bakstam, invid styret,
Kallar vädren upp att blåsa,
Nordanvindarna att vina.
 Härmed smeden Ilmarinen,
490. Den evärdelige hamrarn,
Reste av till eget hemland
Över havets blåa böljor;
Färdades en dag och tvenne,
Men uppå den tredje dagen
Fram till hemmet smeden hinner,
Till de bygder där han föddes.
 Sporde gamle Väinämöinen
Utav smeden Ilmarinen:
»Smed och broder Ilmarinen,
500. Du, en hamrare evärdlig,