Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/159

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

155


Sång 11.
»Usle, säg vi här du vankar,
Strövar kring likt strandens snäppa,
Frågar efter våra flickor,
Nejdens mör med tennprydd gördel?
Jag för min del blir ej ledig,
Förrn jag malat opp min handkvarn,
Nött min mortelstöt till ändan,
Sönderstampat själva morteln.
 »Ej en stackare jag aktar,
180. Ej en skral och löslig sälle;
Jag en stadig man mig önskar,
Ty min egen håg är stadig;
Önskar en med ståtlig hållning,
Ty jag själv är stolt och ståtlig;
Önskar en med fagert yttre,
Ty jag själv är skön och fager!»
 När en liten tid förlidit,
Knappast hälften av en månad,
Händer så en dag omsider,
190. Timar slutligen en afton
Att sig Saaris tärnor roa,
Att de sköna glättigt dansa
Ute på den gröna stranden
Som låg närmast fasta landet;
Kyllikki var främst bland alla,
Allra skönast Saaris blomma.
 Nalkas då den raske sällen,
Lemminkäinen själv, den muntre;
Med sin egen hingst han åker,
200. Med sin utsökt goda fåle,