Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/161

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

157


Sång 11.
Har jag bröder fem därhemma,
Söner sju utav min farbror,
Som nog spana harens fotspår,
Återfordra jungfruns huvud.»
 Men då hon likväl ej undslapp,
Brast hon ut i bittra tårar,
Yttrade till slut och sade:
»Fåfängt är jag född till världen,
Utan nytta upp jag vuxit,
240. Levat all min tid förgäves,
Ty en usel man jag fått mig,
Kommit till en duglös make,
Fått till stöd en krigisk kämpe,
Ständigt böjd för vilda strider!»
 Sade muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne:
»Kyllikki, mitt hjärtas älskling,
Du mitt eget vackra smultron,
Var för ingen del bekymrad!
250. Illa skall jag ej dig hålla:
Uti famnen, när jag äter,
Vid min hand, när ut jag vandrar,
Vid min sida, när jag stannar,
Och bredvid mig, när jag vilar.
 »Säg mig vad du sörjer över,
Varför du så sorgsen suckar?
Sörjer du kanske däröver,
Är det därföre du suckar,
Att du kor och bröd skall sakna,
260. Brist på allt i hemmet lida?