Den här sidan har korrekturlästs
§ §
13
Sång 1.
»O du Ukko, högst bland gudar,
170. Du som hela himlen uppbär,
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Lindra här en tärnas plågor,
Lös en kvinnas vedermöda,
Skynda strax, o kom nu genast:
Mer än snart du här behöves!
När en liten stund förlidit,
Någon ringa tid förflutit,
Kom i säker flykt en havs-and,
180. Flaxande med korta vingslag,
Sökte för sitt bo ett ställe,
Plats att bygga sig ett hemvist.
Flög mot öster, flög mot väster,
Flög mot norr och emot söder,
Fann ej något sådant ställe,
Ej den allra sämsta plats ens,
Där sitt bo hon kunnat bygga,
Sig en vilostad bereda.
Långsamt av och an hon svävar,
190. Eftersinnar, överlägger:
»Bygger jag mitt bo i vinden,
Reder jag mitt hem på vågen,
Skall för vinden stugan störta,
Boet bort av böljor föras.»
Men då höjer vattnets moder,
Vattnets moder, luftens jungfru,
Höjer upp sitt knä ur havet,
Skulderbladet upp ur böljan
170. Du som hela himlen uppbär,
Kom hit ner, där du behöves,
Närma dig, då hit du kallas,
Lindra här en tärnas plågor,
Lös en kvinnas vedermöda,
Skynda strax, o kom nu genast:
Mer än snart du här behöves!
När en liten stund förlidit,
Någon ringa tid förflutit,
Kom i säker flykt en havs-and,
180. Flaxande med korta vingslag,
Sökte för sitt bo ett ställe,
Plats att bygga sig ett hemvist.
Flög mot öster, flög mot väster,
Flög mot norr och emot söder,
Fann ej något sådant ställe,
Ej den allra sämsta plats ens,
Där sitt bo hon kunnat bygga,
Sig en vilostad bereda.
Långsamt av och an hon svävar,
190. Eftersinnar, överlägger:
»Bygger jag mitt bo i vinden,
Reder jag mitt hem på vågen,
Skall för vinden stugan störta,
Boet bort av böljor föras.»
Men då höjer vattnets moder,
Vattnets moder, luftens jungfru,
Höjer upp sitt knä ur havet,
Skulderbladet upp ur böljan
