Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

169


Sång 12.
Varje spåman med sitt knivbett,
Siarna, med stål försedda,
Kvad jag in i Tuoni-forser
I det gräsligaste svalget,
Under högsta vattenfallet,
I den allra värsta virveln.
Där må dessa trollmän vila,
Där må nu de ilskna sova,
Tills att gräset börjar växa
180. Genom hjässan, genom hjälmen,
Genom axlarna på trollkarln,
Genom själva skulderbladen,
Uppå siaren, som slumrar,
På den ilskne, där han sover.»
 Modern varnar dock beständigt
Lemminkäinen för att resa;
Modern så sin son förbjuder,
Hustrun så sin make varnar:
»O begiv dig ej från hemmet
190. Till den kulna byn därborta,
Hän till Pohjola, det mörka!
Där skall dock fördärvet hinna
Dig, beklagansvärde gosse,
Ofärd Lemminkäinen drabba.
Talte du med tusen munnar,
Jag ändå det icke trodde:
Ej du kan i sångförmåga
Mäta dig med Pohjas söner;
Turja-språket ej du känner,
200. Kan på Lapplands språk ej kväda!»