Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

170


Sång 12.

Men den muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
Höll just på att håret kamma,
Och att borsta sina lockar;
Kastar då sin kam mot väggen,
Borsten bort mot ugnens stolpe,
Höjer nu sin röst och säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Då har Lemminkäinen fallit,
210. Arme gossen nått sin bane,
När ur borsten blod ses drypa,
Rinna röd ur kammens tinnar!»




 Nu den muntre Lemminkäinen
Far till Pohjola, det mörka,
Tvärt emot sin moders vilja,
Mot sin gamla moders varning.
Tar sin rustning, tar sin gördel,
Kläder sig i järnsmidd brynja,
Spänner sig i stålsmitt bälte,
220. Yttrar dessa ord och säger:
»Mannen är mer trygg i harnesk,
Säkrare i järnsmidd brynja,
Starkare i stålsmitt bälte
Bland besvärjarna därborta;
Så han ej de svaga fruktar,
Rädes icke ens de starka.»
 Och han tar sin egen klinga,
Griper nu det skarpa svärdet,