Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

14


Sång 1.

Till en plats för andens bostad,
200. För den goda fågelns hemvist.
Anden då, den vackra fågeln,
Flyger långsamt fram och åter,
Märker hennes knä omsider
Ute på det blåa havet,
Tar det för en gräsrik tuva,
För en torva, än i grönska.
 Långsamt av och an hon flyger,
Uppå knät hon ner sig sänker,
Däruppå sitt bo hon bygger,
210. Lägger gyllne ägg i boet:
Sex av äggen äro gyllne,
Men det sjunde är ett järnägg.
 Anden börjar nu att ligga,
Börjar värma knäets ända,
Ligger en dag, ligger tvenne,
Ligger inpå tredje dagen.
Men då kände vattnets moder,
Vattnets moder, luftens tärna,
Kände i sitt knä en hetta,
220. Rönte ren en brand i huden,
Trodde då sitt knä förbrännas,
Alla sina ådror smälta.
 Hastigt på sitt knä hon knyckte,
Skakade på sina lemmar:
Äggen rulla då i vattnet,
Sjunka ner i havets vågor;
Uti spillror krossas äggen,
Sönderfalla uti stycken.