Den här sidan har korrekturlästs
§ §
15
Sång 1.
Ej i dyn förkommo äggen,
230. Deras bitar ej i vattnet;
Skönt förbyttes äggens spillror,
Vackert blev var bit förvandlad:
Nedre delen utav ägget
Blev den låga modern jorden;
Övre delen utav ägget
Blev det höga himlafästet.
Men av övre deln det gula
Blev den sol som lyser dagen,
Och av övre deln det vita
240. Blev till nattens klara måne,
Men vad brokigt fanns i ägget,
Blev förbytt till himlens stjärnor,
Och av äggets svarta delar
Blevo skyarna i luften.
Tider åter framåt ledo,
År allt vidare förgingo
Vid den nya solens strålar,
Vid den nya månens skimmer;
Ständigt flyter vattnets moder,
250. Vattnets moder, luftens jungfru,
Uppå havets lugna vatten,
På dess töckenhöljda vågor,
Ser det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
När då nio år förflutit,
Tio somrar hunnit skrida,
Höjer jungfrun upp sitt huvud,
Reser hjässan upp ur vågen,
230. Deras bitar ej i vattnet;
Skönt förbyttes äggens spillror,
Vackert blev var bit förvandlad:
Nedre delen utav ägget
Blev den låga modern jorden;
Övre delen utav ägget
Blev det höga himlafästet.
Men av övre deln det gula
Blev den sol som lyser dagen,
Och av övre deln det vita
240. Blev till nattens klara måne,
Men vad brokigt fanns i ägget,
Blev förbytt till himlens stjärnor,
Och av äggets svarta delar
Blevo skyarna i luften.
Tider åter framåt ledo,
År allt vidare förgingo
Vid den nya solens strålar,
Vid den nya månens skimmer;
Ständigt flyter vattnets moder,
250. Vattnets moder, luftens jungfru,
Uppå havets lugna vatten,
På dess töckenhöljda vågor,
Ser det våta hav framför sig,
Över sig den klara himlen.
När då nio år förflutit,
Tio somrar hunnit skrida,
Höjer jungfrun upp sitt huvud,
Reser hjässan upp ur vågen,
