Den här sidan har korrekturlästs
§ §
186
Sång 13.
Allt ännu var Lemminkäinen,
Muntre sällen, stadd på älgjakt,
Skidade på kärr och marker,
Över öppna svedjesträckor.
Eld sköt fram utur hans skidor,
Rök ifrån hans stavars ändar,
Men till älgen såg han icke,
Såg ej, hörde icke till den.
Så han gled kring berg och slätter,
150. Över länder bortom havet,
Genom Hiisis alla skogar,
Längsmed Kalmas alla moar.
Surmas gap förbi han glider,
Bortom själva Kalmas gårdar;
Surma redan gapet öppnar,
Kalma sträcker ut sitt huvud
För att Lemminkäinen gripa,
För att hjälten nedersvälja;
Räcker honom likväl icke,
160. Hinner dock ej fånga honom.
Obesökt var än en enda
Liten vrå i ödemarken,
Allra längst vid Pohjas gränser,
I det vittutbredda Lappland;
Även dit han slutligt skidar,
För att även den besöka.
När han till dess ända kommit,
Fick ett häftigt larm han höra
Allra längst från Pohjas gränser,
170. Från de fält, där lappar leva;
Muntre sällen, stadd på älgjakt,
Skidade på kärr och marker,
Över öppna svedjesträckor.
Eld sköt fram utur hans skidor,
Rök ifrån hans stavars ändar,
Men till älgen såg han icke,
Såg ej, hörde icke till den.
Så han gled kring berg och slätter,
150. Över länder bortom havet,
Genom Hiisis alla skogar,
Längsmed Kalmas alla moar.
Surmas gap förbi han glider,
Bortom själva Kalmas gårdar;
Surma redan gapet öppnar,
Kalma sträcker ut sitt huvud
För att Lemminkäinen gripa,
För att hjälten nedersvälja;
Räcker honom likväl icke,
160. Hinner dock ej fånga honom.
Obesökt var än en enda
Liten vrå i ödemarken,
Allra längst vid Pohjas gränser,
I det vittutbredda Lappland;
Även dit han slutligt skidar,
För att även den besöka.
När han till dess ända kommit,
Fick ett häftigt larm han höra
Allra längst från Pohjas gränser,
170. Från de fält, där lappar leva;
