Den här sidan har korrekturlästs
§ §
17
Sång 1.
Gamle trygge Väinämöinen
290. Vandrar i sin moders sköte,
Dväljes där i tretti somrar,
Uti vintrar lika många,
Uppå havets lugna vatten,
På dess dimomhöljda vågor.
Eftersinnar och betänker
Hur det föll sig här att leva,
Uti denna mörka gömma,
Denna alltför trånga boning,
Där han ej fick månen skåda,
300. Icke solens ljus betrakta.
Höjer då sin röst omsider,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lös mig, måne! Sol, befria,
Och du Karlavagn, ledsaga
Mig från obekanta dörrar,
Ifrån portar, icke kända,
Ifrån detta trånga hemvist,
Denna bostad, föga rymlig!
Låt på jorden mannen träda,
310. Mänskors ättling i det fria,
Att på himlen månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att få se på Karlavagnen
Och betrakta himlens stjärnor!»
Då ej månen honom löser,
Solen honom ej befriar,
Tyckes honom tungt att vara,
Alltför brydsamt här att leva.
290. Vandrar i sin moders sköte,
Dväljes där i tretti somrar,
Uti vintrar lika många,
Uppå havets lugna vatten,
På dess dimomhöljda vågor.
Eftersinnar och betänker
Hur det föll sig här att leva,
Uti denna mörka gömma,
Denna alltför trånga boning,
Där han ej fick månen skåda,
300. Icke solens ljus betrakta.
Höjer då sin röst omsider,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lös mig, måne! Sol, befria,
Och du Karlavagn, ledsaga
Mig från obekanta dörrar,
Ifrån portar, icke kända,
Ifrån detta trånga hemvist,
Denna bostad, föga rymlig!
Låt på jorden mannen träda,
310. Mänskors ättling i det fria,
Att på himlen månen skåda,
Att åt solens ljus sig fröjda,
Att få se på Karlavagnen
Och betrakta himlens stjärnor!»
Då ej månen honom löser,
Solen honom ej befriar,
Tyckes honom tungt att vara,
Alltför brydsamt här att leva.
2 — Kalevala. I.
