Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

208


Sång 15.

Uti Lemminkäinens boning,
Uti Kaukomielis hemgård,
Blickar varje kväll på borsten,
Mönstrar kammen varje morgon.
 Slutligen en dag det hände,
Tilldrog sig en morgon tidigt,
Att ur borsten blod sågs drypa,
Nedrann röd från kammens tinnar.
 Kyllikki, den fagra kvinnan,
30. Tog till orda då och sade:
»Död är nu helt visst min make,
Hädangången sköne Kauko,
Uppå obebodda vägar,
Uppå obekanta stigar,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
 Därpå Lemminkäinens moder
Själv en blick på borsten kastar,
Och då brister hon i tårar:
40. »Ve mig arma! ve min levnad,
Mina olyckssälla dagar!
Nu min egen arme gosse,
Nu min son, den olycksfulle,
Råkat ut för onda dagar;
Ofärd har den arme drabbat,
Död är muntre Lemminkäinen,
Ty ur borsten bloden dryper,
Rinner röd ur kammens tinnar!»
 Och hon lyfter sina fållar,
50. Bär dem upp med bägge händer,