Den här sidan har korrekturlästs
§ §
212
Sång 15.
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Slutligt av en väg hon mötes,
Och för vägen hon sig bugar:
»O du väg, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Skådat här mitt gyllne äpple,
Varseblivit silverstaven?»
Vägen henne fyndigt svarar,
150. Yttrar dessa ord och säger:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Ty till oblid lott jag föddes,
Alstrades till hårda dagar:
Att av varje hund beträdas,
Att av ryttare befaras,
Att av styva skodon stampas,
Att av hårda klackar trampas.»
Länge söker hon den vilsne,
160. Söker, finner honom icke.
Slutligt månen henne möter,
Och för månen hon sig bugar:
»Måne du, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Månen, som av Gud är skapad,
Svarar henne ganska fyndigt:
»Själv jag har för många sorger
170. Att mig om din son bekymra;
Söker, finner honom icke;
Slutligt av en väg hon mötes,
Och för vägen hon sig bugar:
»O du väg, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Skådat här mitt gyllne äpple,
Varseblivit silverstaven?»
Vägen henne fyndigt svarar,
150. Yttrar dessa ord och säger:
»Själv jag har för många sorger
Att mig om din son bekymra;
Ty till oblid lott jag föddes,
Alstrades till hårda dagar:
Att av varje hund beträdas,
Att av ryttare befaras,
Att av styva skodon stampas,
Att av hårda klackar trampas.»
Länge söker hon den vilsne,
160. Söker, finner honom icke.
Slutligt månen henne möter,
Och för månen hon sig bugar:
»Måne du, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Månen, som av Gud är skapad,
Svarar henne ganska fyndigt:
»Själv jag har för många sorger
170. Att mig om din son bekymra;
