Den här sidan har korrekturlästs
§ §
213
Sång 15.
Till en oblid lott jag föddes,
Alstrades till härda dagar,
Att om natten ensam vandra,
Att i kölden ständigt lysa,
Att om vintern flitigt vaka,
Och om sommaren försvinna.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Solen slutligt möter henne,
180. Och för solen hon sig bugar:
»O du sol, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Solen vet dock redan något,
Dagens sköna ljus förtäljer:
»Dödad är din son, du arma,
Dödad är han, bragt om livet
I den svarta Tuoni-älven,
190. Manalas urgamla vatten:
Flutit har han nedför forsar,
Skymtande bland strömmens vågor,
Ända bort till Tuonis gårdar,
Ner till Manala, det låga.»
Därpå Lemminkäinens moder
Brister ut i bittra tårar,
Skyndar sig till smedens smedja:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Förr du smitt, i går du smidde:
200. Smid nu ock på denna dagen!
Alstrades till härda dagar,
Att om natten ensam vandra,
Att i kölden ständigt lysa,
Att om vintern flitigt vaka,
Och om sommaren försvinna.»
Länge söker hon den vilsne,
Söker, finner honom icke;
Solen slutligt möter henne,
180. Och för solen hon sig bugar:
»O du sol, som Gud har skapat,
Har du icke sett min gosse,
Ej mitt gyllne äpple skådat,
Varseblivit silverstaven?»
Solen vet dock redan något,
Dagens sköna ljus förtäljer:
»Dödad är din son, du arma,
Dödad är han, bragt om livet
I den svarta Tuoni-älven,
190. Manalas urgamla vatten:
Flutit har han nedför forsar,
Skymtande bland strömmens vågor,
Ända bort till Tuonis gårdar,
Ner till Manala, det låga.»
Därpå Lemminkäinens moder
Brister ut i bittra tårar,
Skyndar sig till smedens smedja:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Förr du smitt, i går du smidde:
200. Smid nu ock på denna dagen!
