Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/219

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

215


Sång 15.
Sänkte Manas folk i slummer,
Unge män, mot svärden stödda,
Gubbar, lutade mot stavar,
Medelålders män mot spjuten,
Därpå fladdrade hon åter
Mot det jämna himlafästet
Till sin forna plats däruppe,
Till sitt förra hem tillbaka.
 Därpå Lemminkäinens moder
240. Tar sin järnförsedda räfsa,
Räfsar därmed efter Kauko
Uti forsens vilda vågsvall,
I den strida strömmens vatten,
Räfsar, finner honom icke.
 Längre ner hon nu sig drager,
Stiger ända ner i havet,
Uti öppna sjön till vaden,
Intill midjan ner i vattnet.
 Här hon räfsar efter Kauko,
250. Långs den svarta Tuoni-älven,
Drager räfsan uppför strömmen,
Drar en gång, och drar en annan,
Får så tag uti hans skjorta,
Till sin sorg, i skjortan endast;
Drager än en gång med räfsan,
Fångar strumporna och hatten,
Strumporna med sorg och smärta,
Hatten under största ångest.
 Ännu lägre ner hon stiger,
260. Ner till Manas lägsta sänkning,