Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

216


Sång 15.

Räfsar en gång långsmed strömmen,
Drar ett annat tag tvärsöver,
Drar ett tredje uppå snedden,
Men till slut, vid tredje taget,
Stannar då en sädeskärve
I den järnbesmidda räfsan.
 Ej det var en sädeskärve,
Det var muntre Lemminkäinen,
Kaukomieli själv, den sköne,
270. Som i räfsans tenar fastnat
Med det ej benämnda fingret,
Med en tå på vänstra foten.
 Nu steg muntre Lemminkäinen,
Kaleva-sonen nu sig höjde
Uti räfsan utav koppar
Fram till vattnets klara yta;
Likväl feltes ännu litet:
Ena handen, halva huvu’t
Flere andra smärre bitar,
280. Därtill slutligt själva livet.
 Modern detta överväger,
Under tårar så hon säger:
»Månn’ härav en karl kan bliva,
Växa upp en nyfödd hjälte?»
 Detta råkar korpen höra,
Tar till orda då och svarar:
»Karl kan ej den döde bliva,
Ej en man den hädangångne:
Siken ren hans ögon ätit,
290. Gäddan kluvit skulderbladen;