Den här sidan har korrekturlästs
§ §
242
Sång 16.
Fick dock icke Väinämöinen,
Icke Uvantolas gubbe.
Därpå gamle Väinämöinen,
När från Tuonis hem han kommit,
Tog till orda själv och talte,
Fällde dessa ord och sade:
»Gode Gud, låt aldrig hända,
390. Tillåt aldrig nånsin mera,
Att till Mana någon vandrar,
Självmant ner till Tuoni stiger!
Många sig ditner begivit,
Ganska få ha återkommit
Ifrån Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet.»
Yttermera så han sade,
Fällde dessa ord därjämte
För den ungdom, som då uppsköt,
400. För det släkte som då växte:
Aldrig nånsin må en mänska,
Aldrig, medan tiden varar,
Bryta mot en skuldlös nästa,
Skada den, som själv är skuldfri;
Svår är lönen som betalas
Uti Tuonis hem därnere:
Plats där finns för alla onda,
Läger för varenda brottsling,
Bäddad uppå heta stenar,
410. Uppå glöduppfyllda hällar;
Täcket flätat är av ormar,
Sammanvävt av Tuonis maskar!»
Icke Uvantolas gubbe.
Därpå gamle Väinämöinen,
När från Tuonis hem han kommit,
Tog till orda själv och talte,
Fällde dessa ord och sade:
»Gode Gud, låt aldrig hända,
390. Tillåt aldrig nånsin mera,
Att till Mana någon vandrar,
Självmant ner till Tuoni stiger!
Många sig ditner begivit,
Ganska få ha återkommit
Ifrån Tuoni-gudens boning,
Det evinnerliga hemmet.»
Yttermera så han sade,
Fällde dessa ord därjämte
För den ungdom, som då uppsköt,
400. För det släkte som då växte:
Aldrig nånsin må en mänska,
Aldrig, medan tiden varar,
Bryta mot en skuldlös nästa,
Skada den, som själv är skuldfri;
Svår är lönen som betalas
Uti Tuonis hem därnere:
Plats där finns för alla onda,
Läger för varenda brottsling,
Bäddad uppå heta stenar,
410. Uppå glöduppfyllda hällar;
Täcket flätat är av ormar,
Sammanvävt av Tuonis maskar!»
