Den här sidan har korrekturlästs
§ §
246
Sång 17.
Yttrar dessa ord och säger:
»Mänskans träl, stå upp ur vilan,
Ur din slummer under jorden,
Ur den långa sömn du sovit!»
Vipunen, den sångförfarne,
Vaknar genast upp ur sömnen,
Känner att han hårt är träffad,
Plågas av en häftig smärta,
Biter uti Väinös järnstör,
90. I det övre, mjuka järnet,
Kan dock icke stålet bita,
Icke äta järnets hjärta.
Härvid, medan Väinämöinen
Tätt vid munnens rand har stannat,
Snavar han med högra foten,
Slinter plötsligt med den vänstra
In i gapet på den gamle,
Halkar ned uti hans käftar.
Vipunen, den sångförfarne,
100. Öppnar strax sin mun än mera,
Vidgar sina bägge käftar,
Slukar mannen och hans klinga,
Sväljer ner uti sin strupe
Gamle trygge Väinämöinen.
Vipunen, den sångförfarne,
Tar till orda nu och säger:
»Mycket jag i tiden ätit,
Ätit får och ätit getter,
Ätit en och annan gallko,
110. Ätit mången galt därjämte,
»Mänskans träl, stå upp ur vilan,
Ur din slummer under jorden,
Ur den långa sömn du sovit!»
Vipunen, den sångförfarne,
Vaknar genast upp ur sömnen,
Känner att han hårt är träffad,
Plågas av en häftig smärta,
Biter uti Väinös järnstör,
90. I det övre, mjuka järnet,
Kan dock icke stålet bita,
Icke äta järnets hjärta.
Härvid, medan Väinämöinen
Tätt vid munnens rand har stannat,
Snavar han med högra foten,
Slinter plötsligt med den vänstra
In i gapet på den gamle,
Halkar ned uti hans käftar.
Vipunen, den sångförfarne,
100. Öppnar strax sin mun än mera,
Vidgar sina bägge käftar,
Slukar mannen och hans klinga,
Sväljer ner uti sin strupe
Gamle trygge Väinämöinen.
Vipunen, den sångförfarne,
Tar till orda nu och säger:
»Mycket jag i tiden ätit,
Ätit får och ätit getter,
Ätit en och annan gallko,
110. Ätit mången galt därjämte,
