Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/251

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

247


Sång 17.
Dylik spis jag dock ej smakat,
Aldrig än en sådan munsbit!»
Själv den gamle Väinämöinen
Tog till orda nu och sade:
»Nu min ofärd tyckes stunda,
Nödens dag tycks nu sig närma
Uti denna Hiisis håla,
Uti denna Kalmas kätte!»
 Eftertänkte, överlade,
120. Hur han här sig borde skicka;
Väinö bar en kniv i bältet,
Med ett brokigt skaft av masur,
Härav gjorde han en farkost,
Skapade en båt, med vishet,
Rodde upp och ner med båten
Ifrån tarm till tarm beständigt;
Genom alla inre gångar,
Genom varje vrå han framgled.
 Vipunen, den gamle sångarn,
130. Härom ej sig stort bekymrar,
Men den gamle Väinämöinen
Reder sig att börja smida,
Företager sig att hamra:
Gör en smedja av sin skjorta,
Bälgar utav skjortans ärmar,
Av sin päls en pust han bildar,
Bälgens rör av sina byxor,
Rörets mun av sina strumpor;
Knäet han till städ begagnar
140. Och till slägga armens båge.