Den här sidan har korrekturlästs
§ §
249
Sång 17.
För att bita här och fräta,
För att gnaga, för att äta?
Är du en av skaparn alstrad,
En av Gud mig pålagd sjukdom,
Eller ock ett verk av mänskor,
Frambragt, hitbragt av en annan,
Är för någon lön du tingad,
Vunnen kanske för betalning?
»Om du är av skaparn alstrad,
180. En av Gud mig pålagd sjukdom,
Anförtror jag mig åt skaparn,
Och på Gud jag mig förlitar:
Gud ej överger de goda,
Skaparn ej förgör de vackra.
»Om du är ett verk av mänskor,
En av andra frambragt plåga,
Får jag nog ditt ursprung veta,
Stället, där engång du föddes!»
»Därifrån är plågan kommen,
190. Därifrån har smittan utgått:
Från de vise männens nejder,
Från de sångförfarnas trakter,
Från de onda andars hemvist,
Från de fält, där trollmän dväljas,
Långt från Kalmas öde moar,
Från den fasta jordens inre,
Från de döde männens boning,
Från de hädangångnas gårdar,
Från den mull, som pösig sväller,
200. Från den mark, som jämt är upprörd,
För att gnaga, för att äta?
Är du en av skaparn alstrad,
En av Gud mig pålagd sjukdom,
Eller ock ett verk av mänskor,
Frambragt, hitbragt av en annan,
Är för någon lön du tingad,
Vunnen kanske för betalning?
»Om du är av skaparn alstrad,
180. En av Gud mig pålagd sjukdom,
Anförtror jag mig åt skaparn,
Och på Gud jag mig förlitar:
Gud ej överger de goda,
Skaparn ej förgör de vackra.
»Om du är ett verk av mänskor,
En av andra frambragt plåga,
Får jag nog ditt ursprung veta,
Stället, där engång du föddes!»
»Därifrån är plågan kommen,
190. Därifrån har smittan utgått:
Från de vise männens nejder,
Från de sångförfarnas trakter,
Från de onda andars hemvist,
Från de fält, där trollmän dväljas,
Långt från Kalmas öde moar,
Från den fasta jordens inre,
Från de döde männens boning,
Från de hädangångnas gårdar,
Från den mull, som pösig sväller,
200. Från den mark, som jämt är upprörd,
