Den här sidan har korrekturlästs
§ §
274
Sång 18.
Redan reser Väinämöinen
Över havets blåa fjärdar,
Uti båtens gyllne bakstam,
Lutad mot dess kopparroder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.»
Oro påkom Ilmarinen,
Svår var denna stund för smeden,
Tången nedföll ur hans näve,
270. Hammarn halkade ur handen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Annikki, min egen syster!
Jag skall smida dig en spole,
Granna ringar likaledes,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för din gördel;
Men ett bad du måste reda,
Elda upp den goda bastun:
Elda den med tunna klabbar,
280. Med småkluvna, korta spjälkor,
Skaffa sedan lut en smula,
Frambär även litet såpa,
Att jag får mitt huvud tvätta,
Att jag från min kropp får avtvå
Sotet sedan sista hösten,
Slagget, samlat hela vintern!»
Anni, med det sköna namnet,
Värmer nu i tysthet bastun
Med av vinden fällda stammar,
290. Träd som slagits ned av åskan,
Över havets blåa fjärdar,
Uti båtens gyllne bakstam,
Lutad mot dess kopparroder,
Bort till Pohjola, det mörka,
Till det skumma Sariola.»
Oro påkom Ilmarinen,
Svår var denna stund för smeden,
Tången nedföll ur hans näve,
270. Hammarn halkade ur handen.
Sade smeden Ilmarinen:
»Annikki, min egen syster!
Jag skall smida dig en spole,
Granna ringar likaledes,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för din gördel;
Men ett bad du måste reda,
Elda upp den goda bastun:
Elda den med tunna klabbar,
280. Med småkluvna, korta spjälkor,
Skaffa sedan lut en smula,
Frambär även litet såpa,
Att jag får mitt huvud tvätta,
Att jag från min kropp får avtvå
Sotet sedan sista hösten,
Slagget, samlat hela vintern!»
Anni, med det sköna namnet,
Värmer nu i tysthet bastun
Med av vinden fällda stammar,
290. Träd som slagits ned av åskan,
