Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

24


Sång 2.

Kommen för att eken fälla,
Hugga ner det sköra trädet.»
 Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Icke lär du blivit skapad,
Icke torde dig man ämnat
Att den stora eken fälla,
Det vidunderliga trädet.»
 Knappt han detta hunnit säga:
150. Då han åter ser på mannen,
Ser han hans gestalt förändrad,
Hjälten iklädd annan skepnad:
Fötterna på marken släpa,
Huvudet till molnen hinner;
Skägget framtill når till knäna,
Håret baktill ner till hälen;
Ögat står en famn från ögat,
Famnsvid är hans smalbens omkrets
Och halvannan famn är knäets,
160. Men hans höfters tvenne famnar.
 Yxan börjar han att slipa,
Vässer nu det jämna bettet
Emot brynen, sex till talet,
Mot sju hårda slipstensändor.
 Nu med snabba steg han stiger,
Vaggande han framåt skyndar
I sin vida benbeklädnad,
Yvigt fladdrande för vinden;
Träder snabbt med första steget
170. Fram uppå den mjuka sanden,