Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

25


Sång 2.
Träder tungt med andra steget
På den leverbruna marken;
Stiger stadigt med det tredje
Fram till själva ekens rötter.
Mannen börjar nu att hugga,
Att slå till med jämna bettet:
Hugger en gång, hugger tvenne,
Måttar ren det tredje hugget;
Gnistor spraka då ur yxan,
180. Eld ur eken fram sig tränger:
Eken redan ner sig böjer,
Lutar ner sin vida krona.
 Med sitt tredje hugg omsider
Mäktar han att eken fälla,
Att det stora trädet nedslå,
Sänka ner dess hundra grenar:
Stammen fällde han mot öster,
Toppen han mot väster vände,
Men dess lövverk emot söder,
190. Grenarna mot norr han sträckte.
 Den som tog en kvist från trädet,
Tog sig därmed evig lycka;
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett evigt trolldomsmedel;
Den som skar ett löv från trädet,
Skar sig tjusningskraft för evigt.
Men de spånor vilka flugit,
Splittrorna, som blivit spridda
Över havets klara yta,
200. Ut uppå de vida vågor,