Den här sidan har korrekturlästs
§ §
296
Sång 19.
Spänn dess stora, snabba gädda,
Grip dess flinka, feta fjällfisk!»
Örnen nu, den sköna fågeln,
Svävar fram med starka vingslag,
Ilar ut att gäddan fånga,
Fisken med de grymma tänder;
Flyger fram till Tuoni-älven,
Ner till Manala, det låga:
Ena vingen vidrör vattnet,
210. Upp till himlen når den andra,
Klorna uti vattnet gripa,
Näbben slår mot strandens klippor.
Därpå smeden Ilmarinen
Går att vattnet genomsöka
I den svarta Tuoni-älven;
Örnen vaktar vid hans sida.
Vetehinen steg ur vattnet,
Grep i smeden Ilmarinen;
Örnen flög då på hans nacke,
220. Omvred Vetehinens huvud,
Stötte ner det uti djupet,
Ner till bottnens mörka gyttja.
Tuonis gädda nu sig närmar,
Vattnets hund i bukter nalkas;
Ej är gäddan av de minsta,
Ej ibland de allra största:
Tvenne yxskaft lång är tungan,
Av ett räfsskafts längd var huggtand,
Trenne forsars vidd har gapet,
230. Och sju båtar lång är ryggen;
Grip dess flinka, feta fjällfisk!»
Örnen nu, den sköna fågeln,
Svävar fram med starka vingslag,
Ilar ut att gäddan fånga,
Fisken med de grymma tänder;
Flyger fram till Tuoni-älven,
Ner till Manala, det låga:
Ena vingen vidrör vattnet,
210. Upp till himlen når den andra,
Klorna uti vattnet gripa,
Näbben slår mot strandens klippor.
Därpå smeden Ilmarinen
Går att vattnet genomsöka
I den svarta Tuoni-älven;
Örnen vaktar vid hans sida.
Vetehinen steg ur vattnet,
Grep i smeden Ilmarinen;
Örnen flög då på hans nacke,
220. Omvred Vetehinens huvud,
Stötte ner det uti djupet,
Ner till bottnens mörka gyttja.
Tuonis gädda nu sig närmar,
Vattnets hund i bukter nalkas;
Ej är gäddan av de minsta,
Ej ibland de allra största:
Tvenne yxskaft lång är tungan,
Av ett räfsskafts längd var huggtand,
Trenne forsars vidd har gapet,
230. Och sju båtar lång är ryggen;
