Den här sidan har korrekturlästs
§ §
297
Sång 19.
Gäddan vill i hamrarn hugga,
Söker sluka Ilmarinen.
Örnen flygande sig närmar,
Luftens fågel ner sig sänker;
Ej är örnen bland de minsta,
Icke bland de allra största:
Hundra famnar lång är näbben,
Av sex forsars vidd är gapet,
Av sex spjutskafts längd är tungan
240. Och dess klor fem liar långa;
Örnen varsnar stora gäddan,
Ser den flinka, feta fisken,
Slår då ner på denna gädda,
Griper i dess fjällbetäckning.
Nu den fjällbetäckta fisken,
Tuonis snabba, feta gädda,
Neddrar örnens starka vingben
Under vattnets klara yta;
Örnen då sig uppåt höjer,
250. Svävar åter upp mot himlen;
Svart ett grus med honom stiger
Upp till vattnets klara yta.
Örnen av och an sig svingar,
Gör försök för andra gången;
Nu sin ena klo han hugger
I den grymma gäddans skuldror,
Uti vattenhundens revben,
Och sin andra klo han hugger
In uti en stålfast klippa,
260. Slår den mot en järnhård bergvägg,
Söker sluka Ilmarinen.
Örnen flygande sig närmar,
Luftens fågel ner sig sänker;
Ej är örnen bland de minsta,
Icke bland de allra största:
Hundra famnar lång är näbben,
Av sex forsars vidd är gapet,
Av sex spjutskafts längd är tungan
240. Och dess klor fem liar långa;
Örnen varsnar stora gäddan,
Ser den flinka, feta fisken,
Slår då ner på denna gädda,
Griper i dess fjällbetäckning.
Nu den fjällbetäckta fisken,
Tuonis snabba, feta gädda,
Neddrar örnens starka vingben
Under vattnets klara yta;
Örnen då sig uppåt höjer,
250. Svävar åter upp mot himlen;
Svart ett grus med honom stiger
Upp till vattnets klara yta.
Örnen av och an sig svingar,
Gör försök för andra gången;
Nu sin ena klo han hugger
I den grymma gäddans skuldror,
Uti vattenhundens revben,
Och sin andra klo han hugger
In uti en stålfast klippa,
260. Slår den mot en järnhård bergvägg,
