Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/301

Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

297


Sång 19.
Gäddan vill i hamrarn hugga,
Söker sluka Ilmarinen.
 Örnen flygande sig närmar,
Luftens fågel ner sig sänker;
Ej är örnen bland de minsta,
Icke bland de allra största:
Hundra famnar lång är näbben,
Av sex forsars vidd är gapet,
Av sex spjutskafts längd är tungan
240. Och dess klor fem liar långa;
Örnen varsnar stora gäddan,
Ser den flinka, feta fisken,
Slår då ner på denna gädda,
Griper i dess fjällbetäckning.
 Nu den fjällbetäckta fisken,
Tuonis snabba, feta gädda,
Neddrar örnens starka vingben
Under vattnets klara yta;
Örnen då sig uppåt höjer,
250. Svävar åter upp mot himlen;
Svart ett grus med honom stiger
Upp till vattnets klara yta.
 Örnen av och an sig svingar,
Gör försök för andra gången;
Nu sin ena klo han hugger
I den grymma gäddans skuldror,
Uti vattenhundens revben,
Och sin andra klo han hugger
In uti en stålfast klippa,
260. Slår den mot en järnhård bergvägg,