Den här sidan har korrekturlästs
§ §
302
Sång 19.
Jungfruslottet hade lärfttak,
Dit han lyckades sig tränga.
»Sänkte sig på slottets rökfång,
Nedflög därifrån på taket,
Undanstötte gluggens bräde,
Satte sig vid fönstergluggen,
Invid väggen, grönbevingad,
Hundrafjädrad, vid dess timring,
»Mönstrade de lockomhöljda,
390. Gårdens mör med rika flätor,
Sökte ut den allra bästa
I de lockomhöljdas skara,
Valde bland de pärlbeprydda
Den mest blomstrande och fagra.
»Och den stora örnen griper,
Höken hugger nu med styrka
I den bästa uti hopen,
Uti denna flock av änder;
Den mest ljuva, den mest fina,
400. Den mest röda, den mest vita,
Henne griper luftens fågel,
Fattar med de långa klorna
Den som högst sitt huvud burit,
Som är skönast växt av alla,
Och vars fina, mjuka fjädrar
Glänsa härligast i hopen.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade och tog till orda:
»Huru visste du, min älskling,
410. Var förnam du, gyllne äpple,
Dit han lyckades sig tränga.
»Sänkte sig på slottets rökfång,
Nedflög därifrån på taket,
Undanstötte gluggens bräde,
Satte sig vid fönstergluggen,
Invid väggen, grönbevingad,
Hundrafjädrad, vid dess timring,
»Mönstrade de lockomhöljda,
390. Gårdens mör med rika flätor,
Sökte ut den allra bästa
I de lockomhöljdas skara,
Valde bland de pärlbeprydda
Den mest blomstrande och fagra.
»Och den stora örnen griper,
Höken hugger nu med styrka
I den bästa uti hopen,
Uti denna flock av änder;
Den mest ljuva, den mest fina,
400. Den mest röda, den mest vita,
Henne griper luftens fågel,
Fattar med de långa klorna
Den som högst sitt huvud burit,
Som är skönast växt av alla,
Och vars fina, mjuka fjädrar
Glänsa härligast i hopen.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade och tog till orda:
»Huru visste du, min älskling,
410. Var förnam du, gyllne äpple,
