Den här sidan har korrekturlästs
§ §
304
Sång 19.
Själv höll jungfrun på att mala,
Svängde flitigt re’n sin handkvarn;
Kvarnen larmade likt göken,
Likt en gräsand stenens handtag,
Sikten ljöd likt siskans kvitter,
Stenen skramlade som pärlor.
»Då en annan gång jag utgick,
Vandrade på åkerrenen,
Sökte hon på fältet färggräs,
450. Lutad ner bland markens blommor,
Gjorde rödfärg där i grytor,
Kokade i kittlar gulfärg.
»Då en tredje gång jag utgick
Utanför vår ungmös fönster,
Hördes jungfrun flitigt väva,
Hördes hennes vävsked klappa;
Skytteln rördes fram och åter
Som en hermelin bland stenrös,
Skedens tenar hördes rassla
460. Som en hackspik uti trädet,
Bommen av och an sig rörde
Som bland trädens grenar ekorrn.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
»Ser du nu, min egen flicka,
Har jag icke alltid sagt dig:
Sjung ej jämt bland skogens granar,
Kväd ej visor uti dalen,
Lys ej med den smärta halsen,
470. Och med dina armars vithet,
Svängde flitigt re’n sin handkvarn;
Kvarnen larmade likt göken,
Likt en gräsand stenens handtag,
Sikten ljöd likt siskans kvitter,
Stenen skramlade som pärlor.
»Då en annan gång jag utgick,
Vandrade på åkerrenen,
Sökte hon på fältet färggräs,
450. Lutad ner bland markens blommor,
Gjorde rödfärg där i grytor,
Kokade i kittlar gulfärg.
»Då en tredje gång jag utgick
Utanför vår ungmös fönster,
Hördes jungfrun flitigt väva,
Hördes hennes vävsked klappa;
Skytteln rördes fram och åter
Som en hermelin bland stenrös,
Skedens tenar hördes rassla
460. Som en hackspik uti trädet,
Bommen av och an sig rörde
Som bland trädens grenar ekorrn.»
Därpå Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
»Ser du nu, min egen flicka,
Har jag icke alltid sagt dig:
Sjung ej jämt bland skogens granar,
Kväd ej visor uti dalen,
Lys ej med den smärta halsen,
470. Och med dina armars vithet,
